Ungdomsvåldet

I fredags var jag och yngsta sonen på demonstrationen i Kungsträdgården mot ungdomsvåldet. Det var otroligt mycket folk och det kändes bra att vara där. ÄVen om inte det i sak förändrar något så får det oss alla att tänka till, vad kan vi göra. Själv handlar det förstås först om att finnas till hands för sina egna barn, men också för andra i vår närhet. I politiken debatteras frågan då och då. Tänker på förra mandatperioden då vi i Stadhuset hade diskussion om mitt förslag om ett ungdomens hus i Västerort och som röstades ner. Två killar som utredde tillgången på stöd till ungdomar i Staden hoppade av för att de inte tyckte att deras utredning togs på allvar. De beskrev just hur vi undre lång tid dragit ner på stödet till ungdomsgårdar etc. Idag har dessa ungdomsgårdar blivit mer för dem med problem, men samlingsplatser för alla ungdomar med olika intresseområden finns det väldigt¨få utav. De enda ställen där de faktiskt kan umgås över "klassgränserna" är nog på Internetcaféerna där man spelar olika dataspel. I socialnämnden möter man också frågan om, vad vi gör för de barn/ungdomar som hamnar utanför. Hur får vi med dem på banan igen. Och viktigast, vilket stöd får barn och ungdomar som har det stökigt hemma socialt. Vi behöver jobba på flera fronter: stöd till föräldra barn relation(finns bra projekt i staden men mer behövs), ungdomsgårdar i "ny" tappning med stor bredd, samtalsgrupper för unga som mår dåligt psykiskt-en grupp som växer osv. Det finns hur mycket som helst att stödja. En fråga som vi politiker nu inte får släppa.

Hej!
Jag vill delge dej en artikel jag skrev och skickade in till lokaltidningen Jönköping NU. Detta finns också om att läsa på min blogg.

Ungdomsvåldet man läser om i media har tagit andan ur mej.
I Rödeby tillåts ett gäng 15-16 åringar år efter år trakassera & hota en familj till bristningsgränsen. Hela händelsen slutar i en tragedi som berör många människor.
I Stockholm blir en 16-årig pojke brutalt ihjälslagen av ett ungdomsgäng.
I Upplands Väsby blir en 55-årig handikappad man torterad till döds i Juni 2007 av 2 st 16-åringar.
Så då undrar jag följande:
Var fanns/finns föräldrarna till dessa barn som tillåts trakassera, mörda och tortera en annan människa? Ska vi som föräldrar överlåta ansvaret på sociala myndigheter och polisen eftersom vi inte har förmågan själva att se efter våra barn? Det här är så tragiskt och det är så många människor som blir drabbade och känner stor sorg över vad som har hänt dem. Oavsett om de är anhöriga till offren eller till förövarna.
Hade föräldrarna ingen indikation på vart deras barn var på väg nånstans? Förstod inte föräldrarna någonting? Eller brydde de sej helt enkelt inte om vad deras barn höll på med på nätterna? Sattes det inga regler i tidig ålder? Skiter vissa föräldrar i sina barn idag? Ja, det är tydligt det.
Jag själv har 3 pojkar. Födda -78, -83 och -90. Mina 2 äldsta söner blev både hotade & jagade av skinnskallar pga av sina åsikter när de var i tonåren och kan fortfarande inte känna sig riktigt säkra idag. Min yngste son var i 12-årsåldern när han fick kontakt med en mycket vilsen & socialt missanpassad pojke som har tydliga rasistiska åsikter & dessutom fortfarande är en mycket aktiv rasist. Nu i Oktober fyller min yngste son 17 år. För ett år sedan sade han upp bekantskapen med den här pojken. Han har tack vare egenupplevda situationer, ihärdigt stöd och uppmuntran både från mej och sina bröder fått en annan syn på saker & ting. Jag har suttit i telefon med både med polis och den sociala myndigheten här i stan så jag vet vad jag pratar om. Jag har suttit uppe på nätterna & väntat. Jag har funnits där hela tiden. Jag har haft kontakt med föräldrar & och blivit utskälld för att jag lägger mig i för mycket. Jag har varit en sk “terroriserande” morsa som ringt i tid och otid just bara för att jag brydde mej. Å Gud ska veta (om det finns nån) att det har tagit SÅ MYCKET energi från mej själv, men det är mina barn det handlar om, och då kan jag inte överlåta ansvaret på samhället.
Gäng som gäng. Det handlar inte om det. Det handlar om vilka värderingar vi som föräldrar ger våra barn. Det handlar om att kunna ge trygghet och kärlek till sitt barn. Oavsett vad. Konstigare än så är det faktiskt inte.
Så var finns ni nånstans för era barn, ni föräldrar som låter det här ske?
Elisabeth Lindberg (Email) (URL) - 19 10 07 - 08:00

  
Remember personal info?

Emoticons / Textile

För att förhindra spamkommentarer så krävs att du svarar på ovanstående fråga
 

  (Register your username / Log in)

Notify:
Hide email:

Small print: All html tags except <b> and <i> will be removed from your comment. You can make links by just typing the url or mail-address.