Idag har vi flyttat över pappas alla grejer från Mälarbackens vård- och omsorgsboende till Nockebyhöjden. Det sistnämnda är en privat stiftelse som driver, men det är via kommunen vi fått platsen och det är ungefär samma kostnad. Det är ett bra system med valfrihet i äldreomsorgen i Stockholm. MAn kan ställa sig på kö till tre ställen. När man fått ett så kan man ändå stå i kö till ett annat som man hellre velat ha. För oss är Nockebyhöjdens äldreboende närmare och dessutom verkar det jättefint och personligt. Det var inget större fel på Mälarbacken i Blackeberg, men kändes kanske ändå lite mer "Kommunalt".

Pappa har nu åkt ut och in hela hösten på vårdställen. Nu hoppas jag att han ska bli mer bofast och trivas. Vi har idag burit och baxat och försökt hitta bra placering av möbler i ett rum som väl är 20-25 kvm. Inte så lätt, men fint blev det. Tavlor och små lampor i fönstren. Och så alla kort på barn och barnbarn förstås. Jag hoppas vi slipper åka till akutmottagningar och geriatriken något mer. För det är inget vidare. Det är något som fortfarande saknas i vården... Det verkar inte effektivt. Ingen vet vad den andra gör. Men det är ju också för att vården är opersonlig. Människan är fortfarande en del av ett löpande band i vården som ska "hanteras" på något sätt. Och då missar man också att göra rätt diagnos. Men hur gör man den mer personlig. Vi får se om Nockebyhöjden och stiftelsen har något svar.